Det där att sakna någon. Någon man trodde man kände, men som plötsligt blev som en främling. Någon som man pratat med varje dag, tänkt på när allt annat stannat upp för en stund. Hur doften av parfymen smekte i vinden, leendet lyste upp grå som blå dagar och de där ögonen som kunde se igenom en.
Och sedan bara tystnad. Tomt.
Hur många gånger har man inte gått igenom en separation, älskat någon, förälskat sig i någon och sedan hörs man aldrig mer. Man stänger bara dörren emellan varandra och går mot skilda håll. Själv kan jag tycka det känns som att en liten bit av en lämnas på marken, vid varje stängd dörr. Det gäller både vänner och kärleken. Man har öppnat sig för någon och blottat sin själ, sedan slängs det liksom bara bort. Och vissa gånger är det bra, behövligt och till och med en nystart på något mycket bättre.
För visst kan man tappa vänner under livets gång. Någon man trodde man stod nära. Men så kanske båda bara släppte taget för en stund och gapet emellan hann bli för stort att laga. Eller så behövde man varandra just då och där, för att sedan gå vidare.
Den bästa känslan är med de vänner man vet alltid finns kvar där, även om livet rusar på och man inte alltid hinner med att höras och ses. Och när man väl gör det, är det som om tiden stod still.
Så hoppas jag det känns när jag finner kärleken, ja eller den finner mig 😉 Att det känns som om vi alltid känt varann och som att tiden stått stilla innan och började om på nytt 🙂
Emmy Nilsdotter 